Förlossningen.

För 1 vecka sedan hade mina värkar börjat. Trodde inte det skulle bli så farligt och tänkte sova bort det.
Men tji fick jag. Vattnet började rinna vid 15:50 ungefär. Sedan fortsatte det. Tydligen var man tvungen in på en kontroll vid vattenavgång, trots att vattnet var "fint" och det inte fanns den minsta lilla tillstymmelse av värk. Han var fixerad med huvudet neråt och redo att komma ut. Så kändes så onödigt att behöva åka in på kvällen.
La barnen och mamma kom hit medans vi åkte på denna onödiga kontroll. Efter div tester så fick vi åka hem igen. Skulle komma in dagen efter vid 13:30 för koll igen. Hade den tiden för hinnsvepning egentligen. Passade perfekt, barnen på dagis och vi skulle hinna hem till hämtning. Han kunde stanna max 72 timmar i magen efter vattenavgång. Då jag fyllde år på fredagen den 24:e så ville jag inte att han kom just den dagen. Och vi trodde ju inte att han skulle komma på torsdagen iom att jag mådde kanon.
Det konstiga var att min foglossning hade gått över. Hade inte en enda liten känning kvar av den. Skönt!

Stannade på ica kvantum och handlade sjukt mycket glass. Kom hem och skickade hem mamma. Vi bunkrade upp och kollade på paradise hotel, och så började det. Men som sagt, trodde att det bara var lite förvärkar.
Marcus undrade om vi inte skulle ringa in ändå. Men nänä, det behövs inte. Onödigt.
Skulle gå och lägga oss runt halv 1, började få lite mer ont. Tog ett par alvedon. Detta är lugnt sa jag. Det blir inget nu, nu sover vi. Då jädrans blev det genast värre. Strax efter 1 så var det bara att ringa och säga "Vi kommer in NU". Ringde mamma som kom ut i jeans och nattlinne, jag hade intensiva värkar och ville typ slå på något, eller någon.
Hade en av ungarnas blöjor för vattnet bara rann som tusan. Handdukar i bilen och vi körde in i vad jag upplevde vara den långsammaste takt som kunde tänkas. Shit, är vi aldrig framme? Jag dööööör!! Skrek på Marcus vid varje litet gupp som han siktade in sig på att köra i. Jodå, det vet jag att han gjorde. Det märkte jag allt.

Väl inne (ca 02:00) så fick vi hoppa in direkt i en förlossningssal, annars har dom ju undersökt först. "Lustgasen, nuuu!" Så den fick jag, dom undersökte mig. Jaha, 2 cm bara.. Ja det var inte kaxigt. "Ring hit narkosläkaren så edan är på plats". Sagt och gjort, han var där på 2 sekunder. Lugn natt tydligen.
Efter 1 timma var jag öppen 5 cm, edan var helt urkass då den tydligen inte alls tog som den skulle. Jo tack, det märkte jag.
Men lustgasen är ju också trevlig. Väldigt behaglig till och med. Trots att man yrar och tydligen sjunger och viftar med armarna till det. Men det är okej, jag är gärna borta ett tag i det läget.

Några timmar till av jävulsk smärta och så stannar såklart värkarna av när det är helt redo för honom att komma ut. "Ja, du får krysta när du vill..." Mm.. Men nu känns det liksom lugnt. Så där låg jag, pratade med personalen och med Marcus och tog det lugnt 1 timma. Sedan var det visst dags, och plopp så kom han ut. 06;50 så var han hos oss. :)

Bästa förlossningen ever. Det är vad jag kallar en drömförlossning. 3 timmar senare var vi på familje-bb. Man ska egentligen vänta 4 timmar innan man får traska vidare, men pga högtryck så fick vi gå tidigare. Jag mådde kanon, och inga skador eller äckelpäckel så japp. Så var det med det.

Fredagen så åkte vi hem, och livet är bättre än någonsin! :) Han fick sin egen födelsedag den 23:e och jag får ha min den 24:e ifred. Alla nöjda! :-)