Idag är jag en superhjälte!

Inatt när vi hörde att Kornelia var påväg att tassa in till oss la vi undan mobiler och släckte ner fort.
Hon kom in med filten, fåret, isbjörnen och sin napp.
Små kalla fötter mot ryggen och en sömning liten ruffsig unge. Blir det mysigare än så?

Kunde inte låta bli att titta på henne. Tanken slog mig att just nu, nu i denna fantastiska ålder så är jag hennes
superhjälte. Allt man gör, säger eller visar henne går rakt in och det mamma eller pappa säger är alltid rätt.
Hennes glädje, största kärlek och bästa vänner.
Vi kan inte göra några som helst fel i hennes ögon just nu. När hon är rädd, ledsen, glad, hungrig, trött, pigg är det oss hon vänder sig till.
Det är oss hon vill dela allt med.
Oss hon berättar om sin dag på förskolan för.
Oss hon vill imponera på, leka med, kramas med, hålla handen, sitta i knät, lära sig av.. När jag hör orden min mamma, sagt med
en enorm kärlek så hör jag "min superhjälte".
Vi är hennes allt. Hennes superhjältar!

Snart vänder det. Kompisar och andra vuxna kommer ta en allt större del i hennes liv. Vi kommer så småningom endast vara pinsamma, jobbiga, oförstående och totalt dumma i huvudet.
Men just nu är jag en superhjälte. Jag är den som magiskt ser till att det onda i foten försvinner genom att magiskt blåsa bort det. När vantarna trillar av är det superhjälten som fixar det. När strumpan blir blöt så ser superhjälten till att lösa det också.
Jag är just nu den som inspirerar hennes klädval. Har mamma en rosa klänning så ska Kornelia ha en rosa klänning.
Sedan ska vi dansa. Jag ska visa henne och så ska vi hålla handen och dansa i våra klänningar. Superhjälten och Kornelia.

När jag var inlagd på sjukhus över natten så hörde man i korridoren Jag ska hämta min mamma! Outtalat, jag ska hämta min superhjälte.
Hon ägnade mycket tid sedan åt att vara doktor och botade alla magsmärtor i världen. En superhjälte får inte vara sjuk.

Det är en magisk tid just nu, just nu är man helt ofelbar. Man gör allt rätt, och är bäst i världen. Men bara för en liten stund till.
Jag får se till att verkligen uppleva allt detta. Vilken ära!
Låta henne vara imponerad, låta henne imponera på mig. Och de dagar man inte hört annat än ordet mamma hela dagen så ska jag påminna mig om vilken tur jag har.
För som sagt, snart är hon större, snart har hon andra förebilder i sitt liv. Det går så fort..
Men jag hoppas att trots att jag förmodligen kommer vara en pinsam kärringj*vel som inte fattar något, fortfarande kommer att vara hennes superhjälte. Innerst inne.