När vi 1½ timma senare hade tid på barnakuten så blev det bråttom. Kan lova att den känslan man hade där och då är den värsta känsla en förälder kan känna. Kräkas eller svimma? Vad händer liksom? Läkare, sköterskor, prat om lungröntgen, redovisa för hur man märkte att han inte mådde bra.
Hjärnhinneinflammation? Nu får vi skynda oss, måste ha in antibiotikan nu först och främst. Urinprov måste tas. Blodprover ska tas. Usch ja. Det var fruktansvärt.
Man var dock ganska skärpt under tiden, och försökte att inte tänka det värsta. Men när till och med barnläkaren ger intrycket av att detta är väldigt allvarligt så börjar man få riktig ångest.
Och sjuksköterskor, barn undersköterskor och läkare står och försöker få prover från hans små händer, kändes som det var blod överallt (även om det såklart var småååå mängder), men det ville inte alls komma i rören utan överallt annars. 1 timma tog det innan det var klart. Och han bara skrek och skrek och där stod man med en kopp för att få ett urinprov. När jag sedan satt med honom i knät i väntan på att komma in på avdelningen (samt att vi tydligen behövde få landa lite enligt sjuksköterskan) så tittade han på mig och började "leka". Ni vet sådär som små nyfödda bebisar gör. Härmar ansiktsuttryck. Fast nu var det han som ville "leka" med mig, och inte jag som drog igång det. Så där satt/låg vi och räckte ut tungan om vartannat. Det kändes lite som att "Det är lugnt med mig nu mamma. Slappna av". Så då grät man ju lite till.
Efter de värsta timmarna och väntan i mitt liv så får vi snabbsvaren på proverna. Inget dödligt där. Förmodligen en virusinfektion. Ner till röntgen för att kolla lungor och buk. Evig väntan på provsvar. Tack o lov var dom också bra. Inlagda på barn och sömnlös natt. Men en liten Nils som åt som vanligt och det enda som märktes med honom var att han hade feber, och att hans andning blev snabbare. Någonstans där vågar man fråga det som man tänkt under tiden "Han kommer inte dö av detta va?". Och det skulle han då inte göra sa läkaren. "Jag trodde nog inte det innan heller". Nog?! Okej, men du gav inget direkt lugnande intryck, det kan jag lova dig. Nu sa jag inte det iofs. För jag märkte att dom var oroliga på riktigt. Och inte tog det som att det bara var lite feber. Ärligt talat så tror jag att dom var mer oroade än vad vi var först när vi kom in med honom.
Han hade ju ätit precis som vanligt, inte skrikig, inte frånvarande, inte snorig eller hostig. Det enda var att jag kände att han var varmare än vanligt, då speciellt på huvudet. Och tog febern.
Dagen efter fick vi svar på några av de andra proverna, han fick fortfarande antibiotika direkt in i blodet och hade hög feber. Ett av proven visade på att något växte, men det kunde mycket väl vara från att det kom något från hans hand i provet. (Okej?), Natriumprovet var också lite lågt, så det togs om. Däremot blev det lite syrgas för honom då syresättningen blev sämre, och något ljud på hjärtat som tydde på en infektion i luftrören. (Så vi gissar väl på det klassiska rsv?) Nåja, dom utreder inte vilket virus dom har då det inte spelar någon roll iom att deras kroppar får ta hand om det själva.
Nu var det ingen växande bakterie, eller några låga salthalter, och dagens (gårdagens) prover visade att infektionen var på väg bort. Han hade fortfarande hög feber, men vi åkte hem.
Idag är han feberfri, och vad han råkade ut för för virus får vi nog aldrig veta. Spelar ingen roll heller. Huvudsaken är att han mår bra. Lilla hjärtegubben.
I övrigt så var det helt fantastiskt att se vilken underbar personal det var inne på barn. Vilket samspel. Jag förstår ju att dom har den jarong dom har emellan sig delvis för att lugna barnen, men även oroliga föräldrar. Och det lyckas. Otroligt att se hur bra dom funkade tillsammans. Från sköterskor till läkare. Alla med alla. Det var toppen. Hade dom varit ett hotell hade jag rekommenderat dom till alla jag känner. Nu hoppas jag ju att inte allt för många behöver träffa på dom. Men om, så är dom helt fantastiska. Riktiga guldklimpar, rätt personer på rätt platser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar